Högst personligt:
Anne-Marie Pålsson är docent vid Nationalekonomiska institutionen på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet
1993 infördes ett system där de ekonomiska villkoren hos Sveriges kommuner och landsting skulle jämnas ut. Invånarna, oavsett var de bodde i landet, skulle tillförsäkras likvärdig kommunal service var det tänkt. Sedan dess har reglerna ändrats många gånger och det system vi har idag kom på plats 2005.
Främst sker utjämningen på intäktssidan. Och totalt rör det sig om ca 60 miljarder kronor årligen varav drygt 90 procent finansieras över statsbudgeten. Resten utgörs av inbetalningar från de rikare kommunerna.
Enligt nuvarande regler är en kommun berättigad till stöd om dess skattekraft ligger under 115 procent av riksgenomsnittet. Omvänt gäller att kommuner som har en skattekraft som överstiger 115 procent av rikssnittet är skyldiga att betala in till systemet.
Och då är reglerna så olyckligt utformade att om en kommun förmår lyfta skattekraften hos sina invånare med låt säga 100 kronor förlorar kommunen nästan exakt lika mycket i minskat stöd. För en kommun som betalar in till systemet gäller det omvända: ökar skattekraften med 100 kronor måste nästan lika mycket betalas in till utjämningssystemet.
Så varför ska kommunens ansvariga politiker då anstränga sig för att öka välfärden när den ändå inte kan förändra situationen för sina invånare? Frågan är berättigad.
Alliansregeringen uppmärksammade de extremt höga marginaleffekterna och i sin sista budgetproposition lades förslag i syfte att komma tillrätta med problemen.
Men den som läser budgetpropositionen finner här något mycket märkligt. För de höga marginaleffekterna uppfattades av regeringen bara vara ett problem för de kommuner som betalar in till systemet. Då (2003) var dessa 13 till antalet och samtliga med undantag för Kiruna rika förortskommuner till våra tre storstäder. De förändringar som föreslogs tog alltså enbart sikte på att lindra deras ”bördor”.
Varför lät regeringen inte detta betraktelsesätt gälla Sveriges alla 290 kommuner? Är det inget problem att de mindre rika kommunerna fastnar i en relativ fattigdomsfälla som de med egen kraft inte kan ta sig ur?
Inte minst för Skånes vidkommande är detta något som ansvariga politiker bör ta tag i. Skåne är ingen rik landsända. 31 av 33 kommuner tar emot inkomststöd och 2015 betalades det ut sammanlagt 11,5 miljarder kronor till de skånska kommunerna.
Detta är en ökning med 50 procent sedan 2005 vilket inte bara är ett resultat av att beloppen ökat generellt utan lika mycket av att den genomsnittliga skattekraften i Skåne fallit i förhållande till riksgenomsnittet.
Inte mindre än 6 skånska kommuner – Perstorp, Åstorp, Örkelljunga, Bjuv, Klippan och Landskrona befinner sig bland de 10 procenten fattigaste kommunerna i hela Sverige. I detta avseende är faktiskt Skåne sämre än Norrland.
De kommuner som sedan 2005 lyckats öka sin skattekraft är alla små: Hörby, Lomma, Båstad, Sjöbo, Ystad och Höör, medan samtliga större skånska städer: Malmö, Landskrona, Helsingborg, Hässleholm och Kristianstad tappat i skattekraft. Hela 7,5 miljarder kronor betalades 2015 ut till dessa städer.
Inkomstutjämningssystemet må ha bidragit till att utjämna situationen i ett statiskt perspektiv men verkar inte ha varit till någon större hjälp för kommunerna att vända utvecklingen. Klyftan mellan högst och lägst skattekraft är densamma idag som för 10 år sedan.
Det är lätt att förstå att man från politiskt håll vill kunna erbjuda så likvärdiga villkor som möjligt för befolkningen, men som systemet för inkomstutjämning nu är utformat ges inte rätt drivkrafter åt kommunerna att vända utvecklingen.
Det är därför extra tråkigt att alliansregeringen, när den tog tag i frågan, bara tycktes bry sig om de rika kommunerna. Här finns alltså utrymme för den nya röd-gröna regeringen att göra en insats. Inte genom att betala ut mera i inkomststöd utan genom att belöna de kommuner som av egen kraft lyckas vända sin kommuns utveckling.
Anne-Marie Pålsson
