Högst personligt:
Kommunernas problem med att tillgodose de ökande kraven på den skattefinansierade välfärden har länge varit föremål för både debatt och forskning. Diskussionen har onekligen ändrat karaktär över tiden. På 1990-talet var det oftast underskott, finansiella svårigheter och behovet av att rationalisera offentlig sektor som stod i fokus. På senare tid har ett av de mest påtagliga och konkreta problemen varit av helt annan karaktär: Personalbrist och rekryteringssvårigheter.
Det är inga problem att i nyhetsflödet hitta rapporter om landsting som på grund av personalbrist minskar antalet vårdplatser, eller som får höga kostnader för inhyrd personal. Nyligen rapporterade SVT Agenda att var tionde vårdplats på Sveriges 23 största sjukhus står tom. Bristen på sjuksköterskor pekades ut som en viktig förklaring.
I februari 2016 konstaterades i en rapport från Arbetsmarknadspolitiska rådet, lett av ekonomiprofessorn Lars Calmfors, att samtliga kategorier av sjuksköterskor kännetecknas av bristande tillgång. Det råder också brist på både förskollärare och grundskollärare. Trots detta stiger inte lönerna för dessa grupper jämfört med exempelvis lönerna i industrin. Rent marknadsekonomiskt är det anmärkningsvärt. Industrin efterfrågar allt färre anställda i Sverige, medan många jobb inom välfärdstjänsterna är högt efterfrågade. Varför slår inte dessa skillnader i efterfrågan igenom på marknadspriset, det vill säga lönen?
Svaret är naturligtvis att arbetsmarknaden inte fungerar som en vanlig marknad. Den påminner i flera avseenden mer om en planekonomi. Enligt den rådande normen för lönebildning i Sverige ska nämligen industrin sätta ett löneökningstak – det så kallade märket – som andra inte bör överskrida. Skälen till denna norm är lätta att förstå mot bakgrund av att Sverige länge hade problem med löneökningar som gick över styr och skapade kostnadskris och inflation. Det är dock länge sedan risken för skenande inflation var ett påtagligt problem i Sverige. De senaste åren har riksbanken istället ansett att inflationen har varit för låg. Oavsett vad man tycker om den saken, kvarstår faktum: Den svenska lönebildningsmodellen, där industrin sätter taket för löneökningarna i hela ekonomin, gör det svårt att åstadkomma relativlöneförändringar mellan olika yrkesgrupper. Och det är sannolikt just ökade löner som krävs för att minska personalbristen inom välfärdens bristyrken.
Hur ska då kommunerna få råd att höja lönerna? Det enklaste svaret är naturligtvis genom skattehöjningar. Om löneökningarna i sektorer med lägre arbetskraftsefterfrågan dämpas, ökar utrymme för ökat skatteuttag. Men det är svårt att hitta skatter ett höja som åstadkommer en omfördelning från industrin till välfärden. Dessutom skapar höjda skatter snedvridningar och ökade drivkrafter för skatteplanering. Det är inte heller självklart att ökade skatteintäkter används till just löneökningar inom välfärden.
En annan tänkbar väg är omprioriteringar inom offentlig sektor. Om kommunerna har svårt att rekrytera kompetent personal till sina kärnuppgifter är det kanske läge att omprioritera från annat kommunerna gör inom exempelvis kultur, fritid, näringslivsutveckling och turism. Problemet är dock att merparten av kommunernas kostnaderna alltjämt består av löner till personal inom vård, omsorg och skola. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket att hämta genom omprioriteringar.
En tredje väg är att på något sätt hitta metoder för att slussa den ökande privata betalningsviljan till de offentligt finansierade välfärdsstjänsterna. Det kan exempelvis göras genom förändringar i avgiftsstrukturen. En höjning av maxtaxan inom barnomsorgen skulle exempelvis sannolikt vara ett sätt att tillföra barnomsorgen resurser på ett fördelningsmässigt acceptabelt sätt.
Ingen av de tre metoderna är enkel eller fri från invändningar. Men möjligheterna att upprätthålla en skattefinansierad välfärd av god kvalitet står och faller med kommunernas förmåga att betala tillräckligt bra löner för att kunna rekrytera kompetent personal.
Andreas Bergh
Docent i nationalekonomi och välfärdsforskare
Lunds universitet och Institutet för näringslivsforskning
