Det kommunala uppdraget och framtidens utmaningar

När detta skrivs har världen drabbats av en pandemi som påverka alla delar av vårt samhälle. Vi drabbas mänskligt och ekonomiskt på ett sätt som de flesta av oss aldrig varit med om tidigare och det är omöjligt att veta när det är över och vi förhoppningsvis kan återgå till en någorlunda normal vardag.

Men även om allt ser väldigt mörkt ut dessa dagar måste vi ju också se framåt. Det jag tar upp här handlar om hur vi och andra kommuner ska kunna möta de långsiktiga utmaningar vi ser framför oss och vad vi kan göra för att möta dem. I vår kommun, liksom i resten av landet, ser vi nu att vi får allt större andel invånare som är över 80 år och den andelen kommer enligt alla prognoser att öka under många år framöver. Dessutom ser vi att andelen barn och ungdomar ökar i vår kommun.

Vi kan titta vi på hur en person använder kommunala resurser genom sin livscykel och vilka kostnaderna därmed blir för kommunen. Under skolåren, från förskola till gymnasium, har vi höga kostnader per person. Sedan kommer en lång period där kommunens kostnader inte är så höga för de flesta invånare. Man sliter lite på gator när man kör bil, lånar böcker på biblioteket och så vidare. Men när det senare i livet blir aktuellt med hemtjänst, eller kanske särskilt boende pratar vi om kostnader som kan överstiga en miljon per person och år.

När färre och färre ska försörja fler och fler får vi en ekvation som är svår att få ihop. Försörjningskvoten, det vill säga det antal yngre och äldre personer varje person i förvärvsarbetande ålder ska försörja, var år 2000 0,7. År 2020 är den 0,8 och den kommer enligt alla beräkningar att fortsätta att stiga.

Vi ha en annan stor utmaning framför oss – att attrahera och rekrytera medarbetare till de kommunala uppdragen. Andelen personer i arbetsför ålder kommer inte att öka och det är inte bara kommunerna som kommer att behöva kompetenta medarbetare. Så vi ser framför oss en framtid med såväl brist på pengar som på mänskliga resurser.

Hur ska vi då klara detta?

Jag menar att vi måste fundera över vad det kommunala uppdraget ska bestå av i framtiden och hur samhällskontraktet ska formuleras. Vi har, lite förenklat, gått från en tid då man gick med mössan i hand till kommunen och bad om hjälp när alla andra möjligheter var uttömda till en tid då kommunen mer eller mindre bär medborgaren på ryggen även vid mindre behov. Kommunen visste bäst och kommunen skyddade sina medborgare. Nu är vi på väg mot kommun 3.0 där kommunen mer är en gemenskap där kommunalt anställda, kommunmedborgare, föreningar och näringsliv samverkar för att lösa problemen.

Här är det viktigt att ta vara på de förmågor alla personer har och att vi inte passiviserar våra medborgare. De allra flesta människor mår bäst när de känner att de kan klara vissa saker i livet själv. Att känna att man är huvudpersonen i sitt eget liv och inte bara en bricka som passivt blir omhändertagen. En person kan ha svårt att böja sig för att ta på sina strumpor. Om inte hjälpmedel är tillräckligt ska de naturligtvis ha hjälp med det. Men om de kan duscha och laga mat själv, eller klarar att utföra delar av dessa aktiviteter, då ska kommunen inte gå in och ta över.

I Höörs kommun tas i fullmäktigemålen bland annat upp att våra medborgare och företagare är en resurs i kommunens samhällsutveckling som ska tas tillvara på ett positivt och lösningsfokuserat sätt.

Det är viktigt att medborgaren själv är med i diskussionen när man utformar vilket stöd som behövs i hemtjänsten eller om personen behöver flytta in på ett särskilt boende.

Det är också viktigt att våra biståndshandläggare i sina möten tar upp vad medborgaren kan göra själv och inte i utgångsläget radar upp allt som kan erbjudas. Ett annat exempel är att familjen är med i diskussionen om hur barn kan få stöd på bästa sätt av både anhöriga och samhället.

Förutom att arbeta för att våra medborgare ska bli aktiva medskapare satsar vi i Höörs kommun också mycket på att på olika sätt arbeta med innovation. Både för att uppnå bättre kvalitet i våra tjänster och för att frigöra resurser som kommer att behövas i framtiden.

Ett exempel på detta är att hemtjänstpersonal tidigare körde runt till alla som behövde tillsyn på natten. Något som förutom att lägga beslag på personresurser också medförde miljöpåverkan och att personer stördes eller väcktes i onödan. Nu har vi börjat använda oss av tillsyn via kamera. Inom en ganska snar framtid finns även instrument som håller koll på olika hälsoindikatorer så att vi bara behöver köra ut om något ser konstigt ut.

Vi har också under flera är satsat på att stödja medarbetardriven innovation och även fått stöd från Vinnova för detta. Det handlar mycket om att ta vara på medarbetarnas kreativitet för att hitta bättre lösningar på saker de arbetar med i sin vardag. Det har lett till en rad olika innovationsprojekt och i flera fall har de redan fått konkreta resultat, framförallt inom hemtjänsten.

Så slutligen, kommer vi att klara våra utmaningar i kommunen? Ja det måste vi, det finns inget alternativ. Men vi måste nog ändra våra förväntningar på vad kommunen kan göra för oss och till exempel inte ta för givet att vi kan bo kvar i villan med branta trappor och få hjälp med allt dygnet runt när vi blir gamla. För att våra resurser ska räcka till dem som har det allra största behovet av insatser krävs att vi alla bidrar.

Linda Andersson

Ekonomichef, Höörs kommun