Framtidens hälso-och sjukvård – vem ska avgöra vad som behövs och hur ska resurserna räcka?

Högst personligt:

Den framtida vården står inför stora utmaningar. Befolkningens ökade förväntningar och större kunskap kombinerat med en ökande andel äldre, möter en verksamhet som ofta känner att resurserna inte räcker. I mitt uppdrag ingår det att fundera på hur hälso-och sjukvården ska kunna möta denna situation, bland annat genom en förbättrad personcentrering och individualisering, samtidigt som vi måste lösa uppgifterna smartare. En svår men inte alls omöjlig ekvation!

Greger Linander

När jag gick sjuksköterskeutbildning i början på 80-talet satte vi självklart ”patienten i centrum”. På den tiden betydde det, om jag minns det rätt, att jag skulle lyssna mer på patienten, att jag skulle vara tillmötesgående och att jag inte skulle orsaka mer smärta än nödvändigt. Om det var möjligt. Annars var det i princip vi, ”inom professionen” i vården, som bestämde åt patienten och definierade vad som var bäst.

Man skulle nästan kunna säga att vi på den tiden inte riktigt visste vem vi var till för, vilket i sin tur påverkade bemötande, prioriteringar, utformning av processer etc. Här tror jag också att en del av det missnöje grundades, som vi delvis idag ser kring leveransen av hälso- och sjukvård till medborgaren.

Det kan också uppstå en viss oro i våra verksamheter när medborgarna förväntar mer än vården kan leverera, ställer mer frågor, är mera pålästa och förväntar svar. Patienter och anhöriga vill ha mer kontroll och vill veta mer om vad som händer i nästa steg. Många vänder sig till så kallade nätläkare, andra väljer behandling utomlands och allt fler tecknar privata sjukvårdsförsäkringar. Detta kan tyda på att man inte litar på systemet vilket i sig kan leda till ett förtroendeproblem som i sin tur kan leda till att viljan att solidariskt finansiera systemet via skatten minskar.

Vi hade även en period där begreppet ”kund” debatterades livligt. I början var det nästan oetiskt att kalla en patient för kund. Vårdens värdering var ju att hen inte hade någon egentlig egen makt eller egna val, vi behövde ta allt ansvar och visste vad som var bäst. Vilket inte alls passade in på begreppet ”kund”.

Vård skulle heller inte betraktas som en vara eller tjänst, det var något annat, en nästan altruistisk hjälp från samhället till en utsatt och behövande medborgare.

Idag, snart 35 år senare, är begreppet kund inte alls lika laddat men diskuteras likväl.

Parallellt med detta, och det finns givetvis ett samband, så växer tankarna om en utvecklad personcentrering och individanpassning fram i vården.

Personcentrering kan metaforiskt beskrivas som att patienten är granen i mitten som vi alla i vården dansar runt. En före detta patient som beskrev detta nyligen föreslog istället att hon skulle få vara med och dansa, ”istället för att vara den som passivt stod still mitt i”!

Här är det givetvis olika för olika individer hur mycket man vill och kan klara av att delta i. Upplägget måste anpassas till varje individ och behov och förmåga identifieras i dialog mellan vårdgivare och patient, sedan fattar man besluten tillsammans. Vi säger att vi ”segmenterar” våra patienter i olika grupper efter behov och förmåga. Vad vi ser hittills så ger detta en tryggare patient, en tydligare planering och faktiskt även en effektivare vård.

Och då är vi tillbaka till frågeställningen i rubriken om hur en mera individanpassad vård ska kunna ges när resurserna relativt sett minskar?

Svaret ger sig delvis själv, det är alltid bättre att göra rätt från början och vi vet också att vi idag utför en hel del dubbelarbete, vi gör om saker både en och två gånger och det av- och ombokas en hel del eftersom planeringen inte är avstämd mellan parterna. Det är ju också så att när befolkningen inte känner tillit till systemet så ”tar man höjd” och ringer extra mycket för att garantera tillgång till läkartider, få svar på prover med mera och det tar en hel del onödig energi från alla parter.
Att ”designa” vården i partnerskap med patienter och anhöriga kräver ett nytt förhållningssätt och nya arbetssätt. Det finns många verksamheter som redan har ställt om och anammat detta och det visar sig att de har nöjdare patienter, medarbetare som mår bättre och som söker sig aktivt dit för att arbeta och man har även bättre resultat.

Arbetssättet innebär inte att alla får precis det de önskar, eller att man utför den medicinska vården på mängder med olika sätt. Det måste fortsatt göras bedömningar och för att nå bra resultat, ska bästa möjliga kunskap användas.

Som sagt, detta är en del av mitt uppdrag som projektledare för utvecklingen av ”nära vård”, ett arbete som också pågår nationellt där man siktar på att ha en slags modell framme till år 2027. De statliga utredningarna, som vi kort kan kalla Effektiv vård och God och nära vård, slår också fast att hälso-och sjukvården nu måste ”ställa om” för att möta framtiden. I detta ligger att vården måste ges på ett annat sätt än idag, samarbetet mellan olika vårdgivare måste utvecklas och vi alla måste ta ett större ansvar för vår egen hälsa än vi gör idag. Gör vi detta finns det en möjlighet att resurserna kommer att räcka till oss alla även framöver.

Greger Linander

Hälso-och sjukvårdsstrateg, Region Skåne

Snart 40 år i hälso-och sjukvården i olika roller. Mentalskötare, sjuksköterska, hälsopedagog, strateg, chef, utvecklare och projektledare.
Vill se helheter och röda trådar i allt. Försöker förebygga, arbeta ”uppströms” och tänker att det är smartast att göra rätt från början.