KEFU deltar tillsammans med Region Skåne och sex skånska kommuner i ett samverkansprojekt för att uppnå en bättre samordning av vårdinsatser för patienter med demenssjukdomar. Erfarenheterna av ett sådant strukturerat arbete är mycket goda i de medverkande kommunerna.
Demenssjukdomar kostar enligt Socialstyrelsens beräkningar samhället 63 miljarder årligen. Ungefär 80 procent hamnar på kommunerna avseende kostnader för sådant som hemtjänst och särskilda boenden. Ett problem är att långt ifrån alla får rätt diagnos och därmed den vård de behöver, något som till delvis kan förklaras av att kommunikationen och samarbetet mellan olika vårdinstanser fungerar dåligt.
Kunskapscentrum demenssjukdomar (KC)är ett av flera kunskapscentra i Region Skåne med uppgift att sammanställa och sprida kunskap, bidra till kompetensutveckling och utveckla metoder och processer inom olika verksamhetsområden. Hösten 2015 fick KC uppdraget att ta fram en strategisk utvecklingsplan med målet att skapa en effektiv och jämlik demensvård i Skåne.
– Ett viktigt inslag i detta arbete var redan från början att de skånska kommunerna och Region Skåne skulle hitta bättre vägar att jobba personcentrerat kring patienten och samarbeta över huvudmannagränserna så att både patienter och deras anhöriga kan få en bättre livskvalitet, säger Håkan Toresson, ansvarig för arbetet med den strategiska planen.
Därför drog man 2016 igång ett projekt på frivillig bas för att kommunerna skulle kunna samarbeta närmare med Region Skåne. I projektet finns deltagare från framförallt kommuner, vårdcentraler och specialistminnesmottagningar.
– Redan då tog vi kontakt med KEFU, som vi vet kan mycket om hur man arbetar över organisatoriska gränser, säger Håkan Toresson.
Inledningsvis hölls några träffar av stormöteskaraktär dit alla skånska kommuner bjöds in för att dela med sig av erfarenheter av arbetet med vård för patienter med kognitiv svikt, diskutera vilka problem man såg och utbyta idéer om hur vården skulle kunna förbättras. Vid dessa möten medverkade också KEFU med Ulf Ramberg och Mikael Hellström.
– Att gå över organisatoriska gränser är besvärligt, säger Ulf Ramberg. De befintliga organisationernas incitament finns främst inom, och sällan utanför, organisationen. Och framförallt inte i samarbetet med andra. Här har vi bland annat kunnat bidra med tankar från forskningen om hur man kan arbeta för att komma över dessa besvär.
Ulf Ramberg och Mikael Hellström har också i samarbete med KC demenssjukdomar tagit fram ett case för utbildningsändamål om hur man arbetat med att förbättra vården för personer med demenssjukdom i Simrishamn. Detta case har även presenterats vid ett av samverkansprojektets stormöten.
Nu är det sex kommuner – Båstad, Lomma, Örkelljunga, Burlöv, Simrishamn och Vellinge som deltar i samverkansprojektet och som även är med att finansiera det. Professor Ulf Gerdtham leder också en hälsoekonomisk studie som bedrivs tillsammans med KC och de sex kommunerna. Med en effektivare vård för patienter med demenssjukdom finns säkert också potential för besparingar både i Region Skåne och i kommunerna.
I varje deltagande kommun skapades ett förbättringsteam med 10-15 personer som träffades en gång i månaden. I dessa team ingår till exempel, demenssköterskor, läkare, verksamhetschefer, boendechefer, anhörigstödjare och biståndshandläggare. Sedan projektet startade har det också hållits några stormöten där alla deltagare i förbättringsteamen fått möjlighet att ventilera sina tankar och erfarenheter.
Alma Fager, demenssjuksköterska i Burlövs kommun, har varit med sedan samverkansprojektet startade. Hon drog 2017 igång teamarbetet Minnesteamet som ett samarbete mellan kommun och vårdcentral.
Vi fick en pratstund med henne och Sonja Tixell-Kaufmann som är arbetsterapeut på vårdcentralen i Arlöv i samband med att minnesteamet hade ett av sina möten på vårdcentralen.
– När jag kom hit som demenssjuksköterska för tre och ett halvt år sedan fanns det egentligen ingen struktur alls kring detta arbete, säger Alma Fager. Men med hjälp av KC och deras samverkansprojekt om jämlik demenssjukvård började vi från 2018 att träffas en gång i månaden i vårt minnesteam, som förutom jag och Sonja består av en distriktsköterska och en geriatriker på vårdcentralen och på sistone också en medicinsk sekreterare.
– Vi märkte snart att det inte räckte att träffas en gång i månaden, så nu träffas vi i stället varannan vecka. Vid dessa träffar tar vi upp personer med trolig eller diagnosticerad demenssjukdom, följer upp dem och ser till att de inte faller mellan stolarna utan får den vård de behöver.
– Förutom att ta upp enskilda patienter och se till att de får det de behöver diskuterar vi också rutiner i teamet och hur de kan förbättras, säger Sonja Tixell-Kaufmann. Det finns hela tiden behov av finjusteringar
Arbetet har bland annat lett till att fler diagnosticeras med demenssjukdom i kommunen.
– 2017 bedömdes att ungefär 50 procent av patienterna med demenssjukdomar på Arlövs vårdcentral diagnosticerades. Enligt KC var den siffran 75 procent 2018 och ännu högre i år. Vi vill gärna utvärdera dessa siffror på egen hand, men det är ingen tvekan om att utvecklingen går åt rätt håll, säger Alma Fager.
Vilken är den största skillnaden jämfört med tidigare?
– Som demenssjuksköterska behöver jag göra betydligt färre akututryckningar än tidigare. Från kommunens sida har vi fått en mycket bättre översikt, vi möter personerna tidigare i deras sjukdomsförlopp och kan fånga upp besvärliga situationer tidigare. Och vad vi förstår har vi också betydligt färre återinläggningar än många andra kommuner.
– Vi hade inte alls den strukturen eller de upparbetade system som vi har fått sedan Alma började, säger Sonja Tixell-Kaufmann. Sedan har vi jobbat upp detta tillsammans så att det blivit väldigt mycket bättre under de här åren, och det är verkligen roligt. En annan sak är att vi har för lite resurser här på vårdcentralen för att hinna med allt, så det finns en del saker kvar att jobba med.
– Det känns väldigt positivt med de här mötena där vi hjälps åt, säger Alma Fager. Jag tycker om att vara lite gränslös. Ibland måste man hjälpas åt och inte bara se till alla gränsdragningar mellan organisationer. Patienten vi har framför oss ser ju inte gränserna på samma sätt och ska inte behöva göra det heller.
