Högst personligt:
Kris är ordet för dagen. Ständigt blir vi matade med larmrapporter och påståenden om kaos och en nära förestående kollaps, här hemma eller någon annanstans, eller för hela planeten. När vi snart går in i ett nytt decennium gör vi det i en atmosfär av allt större pessimism.
Christer Gunnarsson
Kontrasten mot det samhällsklimat som rådde vid millennieskiftet är frapperande. Då hade vi just bevittnat globaliseringens genombrott. Diktaturerna hade fallit en efter en, Sovjetkommunismen hade mot alla odds brutit samman, den sydafrikanska apartheidregimen likaså. Marknadsekonomin hade segrat och satt igång en våg av liberaliseringar och privatiseringar, i Sverige såväl som globalt. Den ekonomiska tillväxten hade tagit fart efter ett par decennier av stagnation och den globala fattigdomen börjat minska i en tidigare aldrig skådad takt. Det verkade som om globaliseringen (fri rörlighet av kapital, kapital, information och, i någon mån, människor) var bra för alla, rika som fattiga. Optimismen var så stor att det till och med talades om att samhällsutvecklingen nått en historisk slutpunkt eller höjdpunkt, en end of history som Francis Fukuyama hade formulerat det.
Idag har framtidstro ersatts av svartsyn och kristänkande. Det är få som hävdar att globaliseringen bara skapat vinnare trots att de ekonomiska framstegen varit enorma. Den största omvälvningen har skett i Asien med snabb industrialisering och dramatiskt minskad fattigdom. De största förlorarna är jordens allra fattigaste, som inte sett mycket av välståndsökningen. I Europa och Nordamerika är förlorarna delar av arbetarklassen, människor som förlorat sina jobb när industrierna flyttat ut och lågutbildade, ofta med invandrarbakgrund, som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Särskilt drabbade är gamla industriorter och större städer med stor invandring. Tanken att historien skulle ha ett slut har plötsligt fått en helt ny och skrämmande innebörd. Föreställningar om tillbakagång, kaos och undergång har kommit i stället för framsteg, välstånd, frihet och demokrati. Pessimismen har blivit så utbredd att den nästan tagit formen av besvärjelse. Det som anses riskera ta slut i Sverige är vårt välfärdssamhälle. Andra är mer upptagna av föreställningen om att hela planeten är hotad som ett resultat av utsläppen av växthusgaser i spåren av den globala industrialiseringen. Båda förtjänar att tas på allvar.
I Sverige har vi vår egen krisdebatt med påståenden om utbrett kaos i den ena samhällsfunktionen efter den andra och förkunnelser om en förestående systemkollaps.
En kris som är mycket uppmärksammad är det växande budgetunderskotten i kommuner och landsting med krav på besparingar och nedskärningar i offentlig service som skola och äldreomsorg. Globalt sett är klimatkrisen alltid aktuell men när detta skrivs är den särskilt mycket på tapeten i samband med klimatmötet i Madrid. För vår del har klimatkrisen dessutom fått en oväntad dimension i och med svensk tonårings ledande roll i kritiken mot de insatser som görs, eller inte görs, för att hejda utsläppen av växthusgaser. Otrygghet, missnöje, ilska och misstro mot ”etablissemanget” förenar höger och vänster i olika sammanhang.
Givetvis har dessa två kriser inget gemensamt i fråga om bakomliggande orsaker. Upphovet till kommunernas kris har inget att göra med växthusgaser och stigande temperaturer. Likväl kan man hävda att kriserna har något gemensamt i det att de aktualiserar ett återkommande tema i samhällsdebatten nämligen synen på ekonomisk tillväxt. Vi offrar planetens och framtida generationers överlevnad om vi inte ger upp kravet på obegränsad och evig ekonomisk tillväxt, säger Greta Thunberg och många med henne. För att undvika en klimatkris av katastrofala mått måste vi ändra livsstil och dra ner på vår konsumtion är budskapet under parollen ”nerväxt i stället för tillväxt”. Men kan klimatkrisen lösas enbart om den globala tillväxten sänks eller helst upphör? Hur ska i så fall offentlig service till en växande befolkning finansieras i ett samhälle med minskande produktion och lägre skatteintäkter, dvs. otillräcklig ekonomisk tillväxt?
Jag vill göra två poänger. För det första är det en vanföreställning att ekonomisk tillväxt inte är möjlig om vi ska lösa klimatkrisen. Vad som behövs är en bättre sorts tillväxt, inte mindre. Detta är den rent ekonomiska aspekten.
För det andra visar våra kommuners budgetkris vad som händer när tillväxten inte räcker till. När kommuner tvingas dra ner på social service och investeringar ser vi ett förebud på vad som skulle bli regel i ett system av nerväxt i stället för tillväxt. Den politiska aspekten av detta är att det skulle leda till omfattande protester och social oro.
Det finns två huvudproblem med att hävda att nerväxt måste ersätta tillväxt. Det ena är att man inte förstått vad som menas med tillväxt, det andra är man inte kan tala om hur världen skulle ha sett ut utan ekonomisk tillväxt. Ekonomisk tillväxt definierats som en höjning av den samlade produktiva förmågan i samhället. Det betyder att vi kan producera mer av varor och tjänster med samma mängd insatser eller att samma mängd kan produceras med mindre mängd insatser. Tillväxt har alltid funnits i mänsklighetens historia. Före 1800 gick tillväxten långsamt. Av den miljard människor som levde på jorden vara nästan alla extremt fattiga och livet var hårt, ofta brutalt och kort. I Sverige år 1800 dog fyra barn av tio före fem års ålder, hundra år senare dog ett barn av tio. Idag är motsvarande dödlighet tre barn per ett tusen födda. Hur skulle en sådan förändring kunnat ske utan ekonomisk tillväxt?
Det som skiljer 1800-talets värld från vår är att vi lever i den intensiva ekonomiska tillväxtens tidevarv. Teknisk utveckling har gjort det möjligt att producera en allt större mängd varor och tjänster till allt lägre kostnad. Ofta är det just det som påstås vara problemet, att vi föröder jordens resurser och att vi producerar för mycket och därmed också konsumerar för mycket. Att resurserna tar slut är dock orealistiskt.
Sanningen är att vi ständigt skapar nya resurser genom vetenskap och teknik. Det är den ekonomiska tillväxten som har möjliggjort att hundratals miljoner människor i Asien på relativt kort tid färdats från armod till anständigt liv. Världen är orättvist, hundratals miljoner lever ännu i armod och barnadödligheten i de flesta afrikanska länder är lika hög som den var i Sverige för hundra år sedan. Detta är både onödigt och tragiskt, men sanningen är att fattigdomen är som störst i länder där tillväxten varit som lägst, i själva verket har de haft återkommande perioder av nerväxt, eller kris som det rätteligen bör kallas. Därför är det lätt att ge Greta Thunberg rätt när hon säger att fattiga länder har rätt till ekonomisk tillväxt även om det under en period kommer att öka utsläppen av växthusgaser. Faktum är att ekonomisk tillväxt är enda vägen ut ur fattigdom för jordens låginkomstländer. Att försöka hindra en sådan tillväxt är inget annat än ett brott mot mänskligheten.
Men vi i det rika landet Sverige kan väl tänka annorlunda? Är det inte så att vi överkonsumerar? Kan vi inte tänka oss att sänka vår standard och avstå från tillväxt?
Jovisst, naturligtvis finns det konsumtion vi kan undvara och som vi skulle bli tvingade att avstå från i händelse av en allvarlig kris som t.ex. krig. Naturligtvis vore det också bra om de produkter vi idag konsumerar blev mer långlivade och lättare kunde repareras. Att i princip sluta använda fossila bränslen är något som vi måste vänja oss vid men det kommer knappast att sänka vår levnadsstandard. Om effektiva politiska styrmedel sätts in kommer ny och klimatneutral teknik att utvecklas som gör att den ekonomiska tillväxten kan fortgå. Naturligtvis kommer det att kosta att bli av med fossilberoendet. Marknaden kommer knappast på egen hand att ta hand om problemet och om den gör det kan vi räkna med att några blir vinnare och andra förlorare.
Frågan är alltså hur vi ska fördela kostnaden för fossilomställningen. De som ser tillväxt som ett hot och nerväxt som en lösning talar gärna om klimaträttvisa men preciserar sällan vem som ska betala. Det är lätt att säga att man ska sluta flyga eller köra bil, särskilt om man bor i landets huvudstad. Men högre bensinpriser straffar i hög grad människor som bor och lever på platser där bilen är nödvändig. De är ofta samma människor som redan drabbats av industrinedläggelser och försämrad lokal service, både privat och offentlig. Det är orättvist och kommer att leda till naturligt och rättfärdigt motstånd mot förändring.
Kommunkrisen visar allra tydligast vilken konsumtion vi absolut inte vill eller kan undvara, nämligen välfärdstjänster som skola, vård och omsorg.
Mycket av samhällsservicen utanför större centra är redan nedlagd eller starkt hotad. Banker, post, bensinmackar och affärer har lagts ner, orsaken är enkel: för dålig tillväxt. Den produktiva förmågan i många kommuner har helt enkelt sjunkit genom att industrierna och människorna flyttat ut. Bland dem som blivit kvar finns en överrepresentation för gamla och för arbetslösa. Detta är inget unikt för Sverige, överallt i världen kan vi se samma utveckling, t.o.m. i Kina. När befolkningen minskar och blir fattigare minskar skatteunderlaget och därmed möjligheten att leverera offentligt finansierad service. Grundorsaken är otillräcklig ekonomisk tillväxt.
Nedskärningarna i offentlig service har slagit hårt i många europeiska länder. I Sverige har välfärden bibehållits någorlunda men nu verkar det som om en brytpunkt har inträffat. Den ålderschock samhället idag upplever förutspåddes med kuslig exakthet för trettio år sedan av Lundaforskaren Rolf Ohlsson. Till det kom att arbetslösheten är dubbelt så hög som på 1980-talet. Man kan i och för sig säga att kommunernas kris beror på att de ska sköta alltför många uppgifter och att staten måste ta ett större ansvar.
Det är inte lite abnormt att finansministern skryter med starka statsfinanser samtidigt som finansieringsbördan för välfärden ligger tung på kommuner och landsting. Men det stora problemet är den otillräckliga ekonomiska tillväxten. Om tillväxten ska sänkas ytterligare kommer det att innebära hela samhällens död. Processen är redan långt gången och nu drabbas också den offentliga servicen. Om klimatkrisen ska löses genom nerväxt kommer priset att få betalas av arbetslösa, lågutbildade, sjuka och pensionärer. De gula västarna är ett bevis på att detta inte kommer att accepteras. Fattiga regioner och fattiga människor behöver ekonomisk tillväxt. Också i Sverige.
Christer Gunnarsson
Professor em.
Ekonomisk-historiska institutionen, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet
