När jag började forska om offentlig förvaltning för 15 år sedan lade jag märke till en kategori anställda som jag aldrig hade hört talas om: samordnarna. På den tiden var det EU-samordnare. De skulle arbeta tvärsektoriellt med EU-frågor i kommunerna. De föreföll oftast vara rätt unga, välutbildade kvinnor.
Patrik Hall
Idag är gruppen av samordnare stor, även om de allt oftare kallas ”strateger”. Förutom EU-samordnare finns också utvecklingssamordnare, folkhälsosamordnare, MR-samordnare, hållbarhetssamordnare, ungdomssamordnare, säkerhetssamordnare och säkerligen även andra samordnare som jag råkar ha glömt. Fortfarande tenderar dock dessa samordnare att vara rätt unga, välutbildade kvinnor.
Såsom den offentliga förvaltningen generellt och den kommunala organisationen specifikt ser ut, är det inte förvånande att tillgång och efterfrågan på samordnare ökar. Efterfrågan har naturligtvis att göra med de många ”stuprören” och det upplevda behovet av att agera tvärsektoriellt. Sektorsindelningen har vanligen gamla anor och bygger inte bara på politiska prioriteringar utan också på starka professionella kulturer. Samtidigt är många av de största utmaningarna – stadsplanering, miljö, integration, hälsa – för moderna kommuner gränsöverskridande. En lösning, som alltmer kommit att både diskuteras och kritiseras såväl av praktiker som av akademiker, är projektifiering. En annan mindre diskuterad lösning är ökningen av samordnare som kommunal yrkesgrupp. Kanske även denna lösning på tvärsektoriella problem bör kritiseras.
Den svenska forskningen om samordnarrollen är i sin linda. Vad jag vet är en avhandling på väg att skrivas färdigt vid Förvaltningshögskolan i Göteborg. Men redan när det gäller tillgång på samordnare finns en problematik. Ofta skapas denna tillgång genom nya högskoleprogram inom exempelvis mänskliga rättigheter och folkhälsovetenskap. Per definition blir därför dessa samordnare ofta unga, samtidigt som de förväntas samordna äldre människor med en mer förankrad professionell identitet. Tillkommer gör att generalister ofta befinner sig på mellanhand gentemot specialister. Politiska ledare vill i och för sig gärna ha tillgång till generalister, men frågan är om de förmår backa upp dem tillräckligt aktivt. Det är många problem som pockar på uppmärksamhet i den politiska vardagen, och det är inte orimligt att tänka sig att politiker uppfattar det som att de enbart genom att tillsätta en samordnare har åstadkommit en slags tvärsektoriell organisering. Troligen finns det emellertid risker med att tro detta.
De främsta riskfaktorerna verkar vara desamma som för projektifieringen: byråkratisering och tendenser till att skapa en verksamhet som löper vid sidan om den vanliga verksamheten. Malin Åkerströms artikel ”Möteskultur i ungdomsvården” (Socialvetenskaplig tidskrift nr 3 2011) skildrar ett regeringsinitierat projekt för samordning av och integrering mellan statlig och kommunal ungdomsvård. Projektmedlen användes i huvudsak för att anställa ett antal samordnare. Åkerström visar att denna projektkonstruktion ledde till byråkratisering, i huvudsak via en mängd möten, där målgruppen för projektet (ungdomarna) sakta gled ut i periferin. Auktoritetsrelationerna mellan samordnare, kommunala socionomer och statliga ungdomsvårdare hade inte retts ut i förväg. Det finns skäl att tro, även om Åkerström inte undersöker detta specifikt, att samordnarna hade låg legitimitet hos de mer specialiserade yrkesgrupperna. För att göra sig behövda var de tvungna att aktivera sig, vilket fick mötesinflation som följd. I slutänden uppstår samma problem som för många externfinansierade projekt – de blir en sidoaktivitet utan koppling till kärnverksamheten.
Det finns alltså skäl att tro att satsningen på fler samordnare (och/eller strateger) inom tvärsektoriella områden kan vara problematisk. Den kan leda till en ny typ av byråkratisering vid sidan av den vardagliga. Samordnarna är ofta unga och kommer från nya typer av utbildningar. De kan därför ha begränsad legitimitet hos de specialistverksamheter som de ska ”samordna”. Politiken markerar genom inrättandet av fler samordnarroller att aktiviteten är prioriterad, men frågan är om inte samordnarna i praktiken riskerar att hamna mellan stolarna. Kanske är det ibland så illa att inrättandet av samordnartjänster handlar om symbolpolitik.
Behöver vi då inte samordnarna? Jag tror att vi i högsta grad behöver samverkan och samordning i vår fragmenterade offentliga sektor. Men jag är mycket tveksam till samordnare som en specifik, administrativ profession. Det är oansvarsfullt att ge så svåra uppdrag till unga och nyexaminerade. Ansvar för samordning bör i stället ligga hos personer med starkare legitimitet i den befintliga organisationen. Och framför allt måste det politiska ledarskapet kontinuerligt och uthålligt backa upp sina samordnare om man menar allvar med ambitionen att arbeta tvärsektoriellt. Utan dedikerat ledarskap och legitimitet kommer inte samordningen att fungera.
Patrik Hall
Docent i statsvetenskap. Forskning om managementreformer, organisationsomvandling och byråkratiseringstendenser i offentlig förvaltning, Malmö högskola, Kultur och samhälle
