Framtidens kommun – hur kommer den att se ut?

Högst personligt:

Jag visste tidigt att jag var intresserad av samhällsfrågor, det är kanske därför ingen slump att jag så fort jag var klar med min utbildning vid Ekonomihögskolan i Lund tog kontakt med KEFU och de forskare som då var aktiva där. Att jag flera år och en avhandling senare fortfarande skulle tycka det var lika spännande att forska om och diskutera förutsättningarna för våra kommuner att klara sitt uppdrag, var däremot inget jag då funderade över. Men så blev det. Kommunfrågor fortsätter att engagera mig och jag tror att anledningen till det är att det är så nära och konkret. Det handlar om vår vardag och hur vi vill att den ska se ut. Det är välfärd i praktiken.

Därför är det kommunerna gör och förutsättningarna de har för att uppfylla de uppdrag de har så oerhört relevant och viktigt! En fråga som jag kommit att fundera mycket över på sista tiden är därför hur väl dagens kommuner är rustade för att klara framtida utmaningar.

Utmaningarna är många och för de flesta inom kommunens värld välkända och likaså omfattningen av dem. Det handlar om framtida kompetensförsörjning och hur den ska se ut och inte bara inom ett eller några får verksamhetsområden, utan för många kommuner handlar det om att säkra kompetensförsörjningen i flertalet av verksamheterna som kommunen bedriver och också rekrytering av förtroendevalda. Utöver kompetens som beräknas bli en knapp resurs framöver har vi frågan om hur välfärdstjänster ska finansieras framöver och i vilken utsträckning det är möjligt att höja skatten. Än mer central är kanske denna fråga i de kommuner som brottas med minskade befolkningsunderlag. Till detta kommer frågor kring hållbarhet, anpassning till klimatförändringar, bostadsbrist, migration och integration och kanske inte minst digitaliseringens möjligheter och utmaningar med frågor kring hur nya tekniska lösningar ska implementeras. Sedan finns det så klart även lokala utmaningar då det finns stora regionala och även lokala skillnader i vårt avlånga land.

De lösningar som diskuteras runt om i kommunsverige upplever jag vara av olika karaktär och omfattning. Under ett antal år nu har samverkan mellan kommuner och verksamheter setts som en möjlig väg framåt och andelen kommunen som samverkar har också ökat. Samverkan på olika sätt, det kan vara allt från att bilda gemensamma organisationer för drift och underhåll av olika verksamheter, till samverkan kring upphandling, samverkan i specifika projekt och samverkan genom avtal. Men det varierar mellan kommuner i vilken utsträckning men anser samverkan som varande en bra lösning. I kommuner med stora geografiska ytor eller med närliggande kommuner som inte delar kommunens utmaningar och behov ses t. ex. samverkan inte som en bra lösning.

Utöver samverkan har även kommunsammanslagningar diskuterats till och från. Kanske inte minst sedan vårt grannland Danmark nyligen genomförde en sådan reform. Resultaten  som rapporteras från Danmark efter denna reform varierar emellertid och såväl positiva som negativa effekter redovisas efterhand som tiden går och forskningen kring reformen kan fördjupas. Det känns emellertid i nuläget som avlägset att Sverige skulle gå i Danmarks fotspår och genomföra en liknande uppifrån styrd sammanslagning av kommuner.

Utöver samverkan och en eventuell sammanslagning, har vi även sett att staten i vad som tycks vara en allt ökad utsträckning delar ut riktade stadsbidrag till verksamheter där problemen börjar bli stora. Denna lösning är med stor sannolikhet inte någon långsiktig lösning, utan snarare en akut lösning som man tar till för att för stunden minska omfattningen av ett problem eller som ett svar på ett akut behov. Dessutom har lösningen visat sig i vissa sammanhang ha snedvridande effekter då kommuner tenderar att göra det som de får stadsbidrag för, snarare än att se till de faktiska behoven i en kommun.

Ytterligare en alternativ väg som lyfts fram är att kommuner med svårigheter att själv klarar av att tillhandahålla de tjänster och verksamheter som en kommun är skyldig att tillhandahålla, ska få ett mindre omfattande uppdrag. Istället är tanken att närliggande kommuner som är större och därmed har mer kapacitet ska tillhandahålla tjänsterna även för den andra kommunens invånare. Detta innebär att olika kommuner skulle ha olika omfattande uppdrag och skyldigheter.

Från forskarhåll har ytterligare ett förslag lyfts fram och det är att kommuner i glesbygd och kommuner som har problem med krympande befolkningsunderlag behöver utarbeta strategier för hur de på bästa sätt ska kunna krympa och anpassa verksamheten till att befolkningen minskar. Det finns forskning som visar på att det inte bara finns stordriftsfördelar, utan av smådriftsfördelar. Detta talar för den mindre kommunen och mot samverkan som lösning.

Lösningarna som diskuterats och är således av olika karaktär och omfattning och har således olika för- respektive nackdelar. För en region med många små kommuner som geografiskt ligger nära varandra, som Skåne, kan samverkan i många fall vara en utmärkt lösning. Samverkan är också en reform som används flitigt bland de Skånska kommunerna inom VA, avfall, räddningstjänst, upphandling, för att nämna några områden.

För kommunerna i norra Sverige ter sig antagligen samverkan inte som en attraktiv lösning då de geografiska avstånden inom kommuner och mellan invånare i kommunerna inte kommuner att minska genom samverkan. För kommuner som i många år samverkat med sina grannar och redan har ett fördjupat samarbete inom många områden kanske en sammanslagning med grannkommunen kan ses som en rimlig framtida väg att gå, medan en sammanslagning för andra inte är tänkbar. Antingen för att grannkommunerna är för olika den egna kommunen eller för att en större kommun inte är lösningen på utmaningarna.

För min del känns det därför som naturligt att landa i slutsatsen att när det gäller framtiden för våra kommuner så gäller följande: ”one size does not fit all”. Med andra ord, lösningarna bör komma underifrån och bör få vara anpassade till den enskilda kommunens behov och förutsättningar. Detta kommer antagligen att innebära att vi får acceptera att olika kommuner väljer olika lösningar för att hantera framtida utmaningar. Jag ser inte det som något problem alls, utan detta ligger väl i linje med det kommunala självstyret. Det kommer emellertid att med stor sannolikhet att kräva viss anpassning av lagstiftningen. För att åstadkomma detta blir det viktigt att politiker på riksplanet ser behovet av den här typen av förändring och underlättar den genom att anpassa lagstiftningen efter de behov kommunerna har.

Det ska vara lätt att samverka för de som vill. Det ska också vara enkelt för kommuner att gå samman i en större kommun om de vill de. Likaså ska det vara lätt för de kommuner som vill krympa sitt uppdrag och istället beställa tjänster från en närliggande kommun att göra det. Här ser jag inte bara att politiken och ledande tjänstemän har en roll att spela, utan även vi kommunforskare. De som ägnat många år att forska kring kommuner och kommunal verksamhet har en bred kunskap kring hur förutsättningarna för kommunerna ser ut och också en förståelse för verksamheternas behov. Vi har också kunskap kring hur det ser ut internationellt. Som kommunforskare kan vi bidra med viktig kunskap i den här förändringsprocessen som kommunerna framöver med stor sannolikhet kommer att behöva genomgå.

 

Anna Thomasson

Docent, Företagsekonomiska institutionen, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet