Högst personligt:

Jag tänker inte på något sätt påstå att jag har svaret, men det händer att jag blir orolig över att slutsatsen som allt oftare dras är att digitalisering av verksamhet är lösningen på framtida resursbrist. Ofta syftar man på personal.

På 90-talet, när jag började arbeta inom verksamhet för äldre och funktionshindrade, pratades det mycket om de förändrade krav som nya generationer skulle komma att ställa och vad det skulle betyda för våra medarbetare och deras behov av kompetens. På det hela taget är min erfarenhet att kravbilden avseende exempelvis service inte har förändrats särskilt mycket. Idén att ha personen vi är till för i fokus är inte ny. Idag pratar vi mer om hur vi ser till att våra medarbetares kompetens kommer bäst till sin rätt samtidigt som vi ser en ökning av att de med störst behov många gånger behöver specialistkompetens. Det är alltså inte kravbilden som förändrats utifrån nya önskemål utan snarare behoven som förändrats. Detta har såklart flera orsaker.

Med utgångspunkt i att fler behöver mer och att det är färre som kan ge, resonerar vi mycket kring vad vi kan göra för att få våra begränsade resurser att räcka längre.  Är då svaret digitalisering? Delvis, tror jag. Men för mig som inte är politiker och därmed inte behöver lova att ge mer till fler så skulle jag säga att en viktig del i lösningen i själva verket är att ge mindre till fler och mer till färre.

När jag skriver så menar jag inte att verksamheten ska avslå och minska stödet för de som behöver det utan istället ska vi arbeta med förebyggande insatser och hjälpmedel som ger möjlighet att bibehålla självständighet. Att klara kommunikation med klickbara bilder eller att kunna få vara ifred i duschen eller på toaletten är till exempel bara något som hjälpmedel kan och ska kunna göra. Här har välfärdteknik och digitalisering en avgörande betydelse.

Likaså har digitaliseringen stor betydelse för verksamheten vad avser krav på dokumentation och att den ska vara tillgänglig för rätt personal då den behövs. I den verksamhet jag arbetar inom har man sedan flera år nyckelfria lås hos personer med hemtjänst, en stor förbättring avseende såväl arbetsmiljö som säkerhet.

Redan idag har vi alltså digitala lås, plattor som kommunikationsverktyg och på marknaden finns duschar och toaletter som möjliggör självständighet. En del av den teknik vi söker och ibland redan börjat använda är tidsbesparande för medarbetare, andra är hjälpmedel för individen som ger bibehållen eller ökad självständighet.

Fast vi vet att vi framöver sannolikt behöver låta våra medarbetare fokusera på de uppgifter som kräver personlig kontakt så finns en oro för att man ska ersätta medarbetare med den teknik som nu utvecklas eller redan finns.

Personliga möten och samtal kan aldrig ersättas, men vi vet också att sociala kontakter inte bara bör vara den som personalen kan ge. Därför arbetar vi fortsatt med att utveckla bland annat frivilligverksamhet. Värdet av att bygga nätverk och skapa nya relationer kommer även fortsatt att var ovärderligt. Att ha bra kompisar är viktigt oavsett om man är 15, 45 eller 90 år. Utmaningen är att skapa förutsättningar för detta nätverksbyggande genom hela livet oavsett vem man är.

Närståendestöd och mötesplatser kan bli avgörande för nätverksbyggande. Därför arbetar vi även för att utveckla detta. En del av insatserna ligger såklart inom kommunernas ansvar för omsorgsverksamhet men minst lika stor del drivs genom andra aktiviteter i kommunen och samhället. Här kan så enkla saker som grupper i sociala medier bli grunden till riktiga mötesplatser.

Ska vi klara att ge mer till de som behöver det blir det alltså viktigt att ge förutsättningar för att fler ska kunna klara sig med lite mindre, vilket de sannolikt också vill. Alltså kan digitalisering vara en del av lösningen, men hur vi hjälper varandra och skapar möjligheter för riktiga möten är minst lika betydelsefullt.

Konklusionen blir att digitalisering av omsorgen inte kan ge allt till alla i framtiden, men däremot möjliggöra självständighet och se till att personalen finns för att stödja där det bäst behövs.

Camilla Gardering

Förvaltningschef, Omsorgsförvaltningen, Kristianstads kommun