Hans Knutsson har skrivit ett KEFU-case om Norrköpings satsning på en social investeringsfond för att hjälpa ungdomar i riskzonen att tidigt bryta en negativ utveckling.

Begreppet sociala investeringar används allt oftare för att beskriva tidiga insatser för att förebygga ekonomisk och social marginalisering bland barn och ungdomar. Att ett liv i utanförskap är dyrt för samhället visas bland annat av de beräkningar som gjorts av nationalekonomen Ingvar Nilsson. Om produktionsbortfall, direkta kostnader för socialbidrag, missbruksvård och andra kostnader läggs samman kan det kosta samhället 14 -15 miljoner kronor att vara i utanförskap fram till 65 års ålder – för en enda individ.

– När det började talas om sociala investeringar mötte det motstånd från hårdföra redovisningsekonomer som menade att det var fel att tala om en investering när den inte kan bokföras på normalt sätt. Men jag tycker ändå att det är ett väl valt begrepp. Det väcker intresse och det lyfter fram frågan om det förebyggande arbetet bättre än vad en mer neutral benämning skulle ha gjort.

Ett problem med kommunernas sociala investeringar är att det inte är säkert att kommunen själv skördar frukterna av sina satsningar. Och det kan också vara så att en kommun får ta kostnaden för ett misslyckande i en annan kommun.

­– Det blir en utmaning för kommunen att ta ett samhällsansvar, säger Hans Knutsson. Men även om det kan verka cyniskt att göra beräkningar av kostnaderna är det ännu mer cyniskt att låta bli att göra insatser för barn som far illa bara för att man inte är säker på att själv kunna räkna hem investeringen.

Norrköping och Umeå har varit tidigt ute i Sverige med att införa sociala investeringsfonder. I Norrköping beslutades 2010 att 40 miljoner av kommunens överskott skulle sättas av i en sådan fond och tanken var att de första återbetalningarna skulle göras under 2013.

– ­Norrköpings sätt att arbeta med sociala investeringar är jätteintressant, säger Hans Knutsson. Det speciella med Norrköping är att man har satt upp ett antal villkor för de egna förvaltningarna att få finansiering. Projekten ska vila på vetenskaplig grund och det ska finnas en kalkylapparat bakom. När effekterna av investeringen börjar synas ska överskottet användas för framtida sociala investeringar så att fonden kontinuerligt förnyas. Dessutom finns ett krav på att metoderna ska kunna spridas till ordinarie verksamheter om de visar sig fungera bra.

Sociala investeringar är en sak som man kan ha många infallsvinklar på och caset är ett beräknings- och diskussionscase som framförallt är tänkt för kommunala beslutsfattare. Hans Knutsson har skrivit både en svensk och en engelsk version, där den engelska versionen är gjord för att användas för att introducera frågeställningarna till studenter på masternivå.

– Här handlar det om något som är väldigt angeläget och vi måste göra våra framtida beslutsfattare medvetna om det här synsättet. Även om vi inte kan avkräva 100 procent säkerhet i kassaflödena när vi fattar beslut så måste vi ändå försöka få fram ett så robust beslutsunderlag som det någonsin går. Många studenter blir frustrerade över att inte ha underlag för att kunna räkna på allt, men alla ser poängen i att arbeta med ett verklighetsbaserat case där man inte exakt vet vad som händer i framtiden.

– Caset illustrerar Norrköpings sätt att arbeta med sociala investeringar. Men på det här området finns ingen enda rätt lösning utan det handlar om diskussion som ett redskap för lärande för att hitta den bästa möjliga lösningen utifrån förutsättningarna, säger Hans Knutsson