Fredrik Andersson, Rektor för Ekonomihögskolan, Lunds universitet
Högst personligt:
I skrivande stund är det fyra veckor sedan valet och det är förhoppningsvis fyra år till nästa gång det är allmänna val i Sverige.
Valet har resulterat i ett mer oklart parlamentariskt läge än på länge. Diskussionen om de särskilda principerna för att anta statsbudgeten har delvis skymt det faktum att allting som ligger utanför budgeten lyder under vanliga majoritetsregler. I frånvaron av överenskommelser som når bortom regeringen och Vänsterpartiet är risken stor för dödläge i många viktiga frågor.
Å andra sidan kan man möjligen hoppas att den politiska diskussionen och det politiska koalitionsbyggandet kan vitaliseras när viktiga politikområden står i stöpsleven och politiskt agerande i Riksdagen blir avgörande.
En debatt som behöver föras och som behöver vitaliseras är den som gäller välfärdssektorernas framtid.
I denna diskussion har frågor om privat medverkan i allmänhet och medverkan från vinstdrivande aktörer i synnerhet fått stor plats på senare tid, inte minst i valrörelsen och dess upptakt. Som nationalekonom med intresse för dessa frågor är det lätt att frustreras över denna debatt, och jag tror att en liknande frustration delas av många av läsarna av nytt från KEFU.
Låt mig vara glasklar om mina utgångspunkter här: Det saknas förvisso inte anledning att ifrågasätta både det ena och det andra vad gäller privatisering, upphandling och marknadsorientering. Raden av exempel på privatiseringar (i vid mening) med dålig helhetssyn kan göras lång. Vad gäller grund- och gymnasieskolan så finns en hel del som talar för att marknadsstyrningens negativa konsekvenser underskattats av många – jag tillhör själv dem som tidigare varit positiv kring dessa reformer på ett sätt som jag nu vill nyansera betydligt.
Det finns dock två helt avgörande frågor som nästan helt kommit bort i den diskussion som förts.
För det första är det en utmaning att värna och utveckla kvaliteten i olika verksamheter alldeles oavsett huvudmannaskap.
För det andra så behöver vi mer, inte mindre, av utveckling, experimenterande och innovation i alla verksamheter. Hur man än vänder sig kommer inte vinstförbud och etableringshinder – de åtgärder som står överst på agendan – att hjälpa till på den senare punkten, och i huvudsak inte på den förra heller.
Vad gäller värnandet av kvalitet så finns en rikedom av instrument som används i olika sammanhang, allt från personliga relationer mellan köpare och säljare till globala varumärken.
Diskussionen om kvalitetskontroll i offentlig sektor har inte så mycket att hämta i något av dessa. Den har däremot mycket att hämta i exempel från marknader som kännetecknas av komplicerade tjänster och av ofullständig konkurrens. Här samspelar varumärken, garantier, förlängningsoptioner, kvalitetsackrediteringar och många andra instrument när säljare försöker skapa trovärdighet bakom ett kvalitetsbudskap. Ackreditering är värt att betona dels därför att det spelar en viktig och konstruktiv roll i min egen dagliga verksamhet, högre utbildning och forskning i ekonomi, dels därför att jag tror att en mer systematisk och enhetlig ackreditering av vissa offentlig-finansierade verksamheter kan vara ett viktigt stöd för att beslutsunderlaget i olika kundvalsarrangemang ska ha en rationell grund och baseras på både hårda och mjuka faktorer.
Vad gäller konkurrens som garant för utveckling, experimenterande och innovation så är följande en viktig utgångspunkt: I motsats till vad både nationalekonomer själva och deras kritiker ofta ger sken av, så handlar konkurrens inte om att i varje läge och varje ögonblick hitta bästa möjliga lösning på varje problem.
Det är lätt att peka på exempel där konkurrens skapar ineffektivitet – 20 sorters sannolikt likvärdig tandkräm i samma hylla och transporter av varor som innebär att konkurrenter möter varandra och kör om varandra med samma eller likvärdiga varor kan vara sådana exempel.
Men det är i denna miljö som utveckling sker och som innovationer och förbättringar i det långa loppet tar plats på sämre lösningars bekostnad; planekonomins misslyckande pekar övertygande på den långsiktiga skillnaden mellan ett samhälle som tillåter detta experimenterande och ett som inte gör det.
Marknadsorienteringen har sina begränsningar, men man kan bara förlora på att programmatiskt undandra offentligfinansierad verksamhet dessa krafter.
Jag hoppas att det skarpa läget i Sveriges riksdag ska lyfta dessa frågor på ett konstruktivt sätt under den kommande mandatperioden.
Fredrik Andersson.
