Anders Anell har nyligen kommit ut med en KEFU-rapport där han studerar hur uppföljning av kvalitetsindikatorer inom RCC syd kan användas för att åstadkomma bästa möjliga utvecklingskraft inom cancervården. Rapporten bygger delvis vidare på en tidigare KEFU-rapport om styrning i vården genom uppföljning av indikatorer. I den rapporten konstateras att indikatorerna inte är tillräckligt bra för att kopplas till ekonomiska incitament, utan företrädelsevis används klokast för annan typ av styrning.

Anders Anell

 De svenska kvalitetsregistren inom hälso- och sjukvård har länge använts för forskning och kliniskt förbättringsarbete inom de medicinska professionerna. Under det senaste decenniet har dock användningen av informationen i registren delvis förändrats till att även användas för övergripande styrning. Inom landstingen har indikatorer ofta kopplats till ekonomiska belöningar eller sanktioner.

Med ökade krav på dokumentation och med en mindre grad av frihet har denna nya styrning uppfattas som en belastning och mött stor kritik. Man har inom professionerna sett denna typ av styrning som en del av New Public Management (NPM)– ett begrepp som närmast fått karaktär av skällsord som står för pekpinnar och administrativa bördor.

– I regeringsförklaringen sades att det ska komma en ny typ av styrning efter NPM, men hittills är det oklart hur denna nya styrning ska se ut, utan man har mer talat i allmänna ordalag om mer professionell frihet och liknande. En total professionell frihet är en utopi, någon form av styrning kommer att bli nödvändig även i framtiden. Jag skrev den första rapporten för att jag ville peka på hur man kan arbeta på ett annorlunda sätt som mer bygger vidare på professionernas egen motivation, att lära sig och göra saker bättre, i stället för på monetära incitament.

I rapporten i KEFUs skriftserie 2014:4 Styrning i vården genom uppföljning av indikatorer på kvalitet och effektivitet tar Anders Anell bland annat upp de begränsningar som indikatorerna har, speciellt när det gäller utfallsindikatorer. Ofta finns det mycket som inte förklaras av vad en vårdgivare gör och det finns också en hel del slumpmässig variation som gör bedömningen av indikatorerna osäker. I rapporten diskuterar Anders Anell också att en risk med att knyta indikatorers utfall till ekonomiska belöningar är att man kan få oönskade effekter som till exempel manipulation och protokollstyrd vård.

–Min konklusion var att det är bättre att använda indikatorerna för en annan typ av styrning och ansvarsutkrävning. Till exempel för en fortsatt ökad transparens så att jämförelser mellan vårdgivare blir allmänt tillgängliga och för att stödja ett systematiskt förbättringsarbete. Om uppföljningen av indikatorer görs för att producera kunskap och lärande ökar också de professionella frihetsgraderna igen.

I den senaste rapporten, 2015:1 Utvecklingskraft inom cancervården genom uppföljning av indikatorer på kvalitet – Förutsättningar och vägval inom RCC syd, som är mer direkt riktad till RCC syd, ger Anders Anell också några ytterligare förslag till fortsatt utveckling av former för ansvarsutkrävning. Här finns bland annat förslag på att ha långsiktiga krav på indikatorer som återspeglar patientrapporterade mått och kvalitet på populationsnivå, något som nu till stor del saknas. Ett annat är att anpassa information och uppföljning för olika målgrupper så att även lekmän kan förstå indikatorerna.