Anna Häger Glenngård och Anders Anell har gjort en uppföljning av etablering och funktion av vårdformen mobilt vårdteam och arbetet i de delregionala samverkansorganen 2017-2020. Uppföljningen redovisas i en ny KEFU-rapport, som också innehåller förslag för att uppnå en jämlikare vård i olika delar av Skåne.
Vårdformen mobilt vårdteam finns med sjukvårdsavtalet mellan region Skåne och de skånska kommunerna som fastställdes 2016 och som säger att de mest sjuka med återkommande vårdbehov kan erbjudas inskrivning i vårdformen. KEFU har följt införandet av denna vårdform under åren 2017-2020, de fyra år avtalet gäller.
Uppföljningen av etablering och funktion av vårdteamen bygger på enkäter och intervjuer med medarbetare i kommuner, på vårdcentraler, medlemmar i delregionala samarbetsorgan och registerdata från region Skåne.
– Vi ville gärna följa upp effekterna av vårdformen också, säger Anna Häger Glenngård. Men det har visat sig omöjligt eftersom det inte finns några systematiskt insamlade data. Dessutom är det svårt att isolera effekterna från andra förändringar och händelser under den här perioden. Till exempel kom det en ny lag om samverkan vid utskrivning från sjukhus 2017 och sedan hade vi Covid-pandemin under nästan hela 2020.
Foto: Johan Persson
I rapporten framkommer bland annat att vårdformen i december 2020 i någon mån hade etablerats i alla skånska kommuner och vid 80 procent av vårdcentralerna, men att variationen är stor när det gäller hur många som skrivits in i vårdformen vid de olika vårdcentralerna.
Hur arbetet i de mobila vårdteamen organiseras varierar också runt om i Skåne.
– Sådant som är relativt lätt att standardisera, som kriterier för inskrivning och användning av inskrivningsblankett fungerar ganska bra och likartat i de olika geografiska delarna. Men det finns en lokal stor variation när det gäller hur vårdformen organiseras och bedrivs, till exempel när det gäller läkarstödet.
Det nämns också att det finns en rad faktorer som både underlättar och försvårar vårdformens införande och funktion. En majoritet av de som svarat på enkäter och intervjuats pekar på två faktorer som underlättar arbetet. Den ena är att vårdformen upplevs som viktig för att tillgodose den aktuella patientgruppens behov. Den andra är vikten av att det redan finns upparbetade goda relationer mellan medarbetare i kommun och primärvård.
Resultaten från intervjuer och enkäter ger en tydlig bild att ett formellt stöd och hjälp i utvecklingsarbetet till stor del saknas. Det vanligaste är att man själv har implementerat och utvecklat vårdformen utan stöd utifrån.
– Men för att implementeringen ska bli jämlik och kraftfull behövs någon form av formell styrning och ledning, säger Anna Häger Glenngård. Många medarbetare efterfrågar också mer formellt stöd och hjälp i utvecklingsarbetet. Samtidigt är det viktigt att det går att anpassa delar i vårdformen utifrån lokala förutsättningar. Det finns ganska olika förutsättningar i de skånska kommunerna. Så det är viktigt med en balans mellan styrning uppifrån och lokala frihetsgrader.
Det framkommer också en bild av att styrdokumenten behöver förankras lokalt och att det är viktigt de kan anpassas efter lokala förutsättningar. Det behövs dessutom en systematisk uppföljning av erfarenheter och ökad transparens för att öka motivationen för att utveckla samverkan mellan vårdcentraler och medarbetare i kommunerna.
– Sedan är det naturligtvis också viktigt att huvudmännen visar att de verkligen har en långsiktig ambition och vilja att få till stånd en bättre samverkan inom ramen för den här vårdformen, säger Anna Häger Glenngård. Om det inte finns en tydlig signal om att en förändring är bestående finns det alltid en risk att chefer och medarbetare inte riktigt tar till sig det nya och förändrar sitt arbetssätt. Det har vi sett i andra studier, att om det finns en osäkerhet kring ifall en förändring är bestående kan vårdgivare vara avvaktande i väntan på nästa förändring.
Länk till rapporten:
