Högst personligt:

Jag hade nog inte räknat med att jag skulle komma att jobba i en kommun när jag i sinom tid läste internationell ekonomi i Lund. Men efter några år i den privata sektorn kom jag 1994 till Helsingborgs stad och här har jag jobbat med skol- och fritidsfrågor sedan 1999. Jag har alltid haft ett starkt samhällsengagemang och trivs fantastiskt bra med att arbeta med så viktiga frågor.

Idag har jag förmånen att som biträdande utbildningsdirektör få vara med och leda en av Sveriges största förvaltningar – skol och fritidsförvaltningen i Helsingborgs stad med över 4000 anställda och knappt fyra miljarder i omslutning. Vi har för övrigt förhållandevis många ekonomer på vår förvaltning som arbetar med uppgifter som kanske inte är klassiska ekonomuppgifter och jag tror att fler ekonomer kommer att upptäcka att det är intressant att arbeta med skolfrågor.

Men skolan står inför en rad stora utmaningar. Den största är kanske måluppfyllelsen.

För alla som arbetar inom skolområdet, oavsett arbetsuppgift, handlar egentligen allt om att våra barn och våra elever ska lyckas i skolan. Vi vet att en lyckad skolgång betyder oerhört mycket för hur vi lyckas senare i livet. Men tyvärr, och det gäller nog generellt i hela landet, är vi inte fullt så bra som vi skulle vilja vara när det gäller skolresultaten. Vi ser att likvärdighetsproblemen blir allt större och att klyftan ökar mellan de som lyckas och de som inte lyckas. Det stora antalet nyanlända är en viktig faktor, men inte den enda. Föräldrarnas sociala bakgrund, inte minst utbildningsbakgrund betyder mycket, liksom vilket kön eleverna har, där flickorna hela tiden drar ifrån pojkarna.

Vilka insatser bör vi göra? Det hörs ofta krav på mindre klasser, men alla studier visar att det inte är gruppstorleken som är utslagsgivande, det är i stället läraren och vad läraren gör i klassrummet som avgör. Så det är här vi måste satsa. De lärare vi har gör sitt yttersta, men det är ändå är det några elever som trillar ur. Det behövs fler tidiga och individanpassade insatser för att kompensera för bakgrundsfaktorer, senare i skolgången blir det betydligt svårare.

Sedan har vi utmaningen att hantera den stora tillströmningen av nya elever. I Helsingborg kommer vi som det ser ut nu att behöva bygga en förskola och skola varje år under de närmaste åren. Lokalerna klarar vi att få fram, men personalförsörjningen är ett mycket större bekymmer. Sverige utbildar idag varken tillräckligt många förskolelärare eller andra lärare. Här måste något göras.

Som kommun måste vi se till att vara en attraktiv arbetsgivare. Det handlar både om lön, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter och här har vi från kommunens sida gjort vad vi har kunnat under de senaste åren. Men staten måste också ta ett ansvar och komma till insikt om att man inte kan fortsätta att erbjuda en lärarutbildning som i princip inte får kosta någonting. Utan vettiga resurser har högskolorna närmast ett omöjligt uppdrag. Vi måste kunna attrahera de bästa studenterna och höja läraryrkets status och då måste vi satsa på att förbättra utbildningen. Och även om lönen inte betyder allt har den ändå ett viktigt signalvärde.

Under mina år i den kommunala sektorn har jag också funderat mycket på hur vi bäst kan fördela våra resurser för att få ut mest för de skattemedel vi förvaltar så att de i slutändan bäst gynnar våra elever. I grunden tror jag på klara, tydliga och ganska enkla system, där man ger stora befogenheter till förskolechefer och rektorer eftersom de har den överblick som behövs och bäst kan se hur resurserna bör fördelas. Systemen måste också vara långsiktiga stabila över tid. Sedan måste man naturligtvis ha en kompetent och serviceinriktad stödorganisation.

Eftersom skolan numera både drivs i kommunal och privat regi är det också viktigt att systemen är konkurrensneutrala, men här är jag skeptisk till det nya lagförslag som troligen syftar till större transparens men som i praktiken innebär mer statlig detaljstyrning av hur resurserna ska användas.

Systemet med alla specialdestinerade statsbidrag som skolorna kan söka borde också rensas upp. Det är ett system som är otroligt komplicerat och som kräver en massa onödigt arbete som särskilt de mindre kommunerna har svårt att hinna med. Ett enkelt system med generella statsbidrag vore både billigare och betydligt mer ändamålsmässigt.

Mer förtroende och mindre detaljstyrning tror jag är vägen fram. Jag tycker därför också att det är väldigt spännande och intressant att följa tillitsdelegationens arbete på detta område. Rent allmänt menar jag att de som arbetar med skolfrågor borde lyssna mer på vad kommunerna säger, men framförallt borde man lyssna mer på vad forskningen – både nationellt och internationellt – säger.

Maria Holm

Tillförordnad utbildningsdirektör, Skol- och fritidsförvaltningen,  Helsingborgs stad