Högst personligt:

Årets KEFU-dag hade temat “Vart är vi på väg?”. Samhällsperspektiv som regional utveckling, AI, samhällsstyrning, demografisk utveckling, konjunktur, hälsofrämjande samt levande landsbygd stod på agendan. Perspektiv som är vitala för att samhället ska fungera. 

Men vart är vi som människor på väg?

Kommer vi att överleva oss själva? Är vi tillräckligt smarta och närvarande för att leda oss själva in i en oändlig framtid? Smarta i meningen att veta vad som är smart och vad som kommer att vara smart, alltså att ha kompetens att ständigt generera det som är kontextuellt smart. Närvarande i meningen att fatta vad som händer och håller på att hända, alltså att förstå de mekanismer, normer, strömningar, paradigm som drar oss i olika riktningar.

Kommer vi någonsin att nå en total förståelse av varandras verkligheter? Mellan kontinenter, länder, regioner, kommuner, städer, byar, grannar, gäng, människor eller mellan identiteter? Finns det en gemensam nämnare att vara människa, en dröm om en universell maximal livskvalitet? Kanske. Men den uttrycks i så fall inte på samma sätt vid samma tidpunkt eller på samma sätt inom olika grupper. Vi är på olika platser mentalt. Medvetet och/eller omedvetet förs vi både närmare varandra och längre ifrån varandra på samma gång.

Det finns en enorm potential som samhälle i att försöka fånga och förstå hur ett asymmetriskt agendasättande växer fram, för att på så sätt utveckla det som binder oss samman.

Utbildning, lärande, lyssnande och berättade är viktiga byggstenar i samhället. Viljan att förmedla det man ser, hör, känner, kan eller förstår skapar en gemensam värdegrund och kultur, vilket slår undan benen för kunskapsrelativism och filterbubblor. Men det förpliktigar. Vi behöver hjälp med att säkra upp att vi inte filtrerar in oss själva i allt för smala åsiktskorridorer.

Vi behöver en samtalspart som säkrar upp att vi blir kontextuellt smarta och tillräckligt närvarande för att förstå vad som är rätt och fel. Och var finns den externa kompass som hjälper oss att sortera och värdera, för att utveckla ett förståelsesystem som utgår från nyanserade “både och” och inte kategoriska “antingen eller”?

Att mötas människa mot människa (och inte roll mot roll eller kod mot kod) är något av det mest intensiva som kan ske, eftersom ett sådant möte plockar fram det nakna inom oss. Det är läskigt att sänka guarden, att tona ner all förförståelse, att skjuta undan de egna fördomarna, men det släpper fram det enkla och det rena. Det gör oss närvarande och det gör oss till människor.

Att blicka inåt är ofta plågsamt, eftersom riktningen på den inre kompassen inte alltid är så tydlig.  Passionen för livet och för andra människor, ”compassion”, och målet att nå inre frid, skyms av förväntningar och tidens alla “måsten”. Men vi måste använda de små mötena. Snacket med grannen, en blick eller ett leende i affären skapar den tillit, det samhällskontrakt (som för övrigt var tema på förra årets KEFU-dag) och det demokratiska samhälle som binder oss samman.

Kanske måste varken samhälle eller människor ständigt vara på väg någonstans, kanske är det så enkelt som att ibland stanna upp?

Richard Gullstrand

Biträdande utvecklingsdirektör, Region Skåne