Högst personligt:

År 1980 antogs den nu gällande socialtjänstlagen och den började tillämpas 1982. Den nya socialtjänstlagen var, och är fortfarande, målformulerad och betonade den enskilda individens eget värde och den professionella kompetens som socialarbetaren (socionomen) besatt.

Lagen kallades för en ramlag eftersom lagstiftaren bara kunde fastställa den formella ramen, men dess innehåll, det vill säga de materiella besluten, behövdes det professionella bedömningar för att kunna fastslå. På det viset gav lagen socionomer ett stort professionellt handlingsutrymme.

Fyrtio år efter riksdagens beslut om att inrätta en ny socialtjänstlag kom 2020 ytterligare en översyn av socialtjänstlagen med förslag om hur en hållbar socialtjänst skulle kunna utvecklas. En utgångspunkt var att utredningen inte fick mandat att lägga förslag som var kostnadsdrivande eller ambitionshöjande. Utredningen lyfte fram en förebyggande och lätt tillgänglig socialtjänst. Den föreslog även utökade möjligheter att tillhandahålla insatser utan föregående behovsprövning, också kallat för förenklat beslutsfattande.

Socialtjänsten, som enligt den formaliserade lagstiftningen till sitt mål skall vara det yttersta skyddsnätet och se till att ingen behöver leva under en skälig levnadsnivå, måste också vara extensiv och formbar så att den inte bara passar ett livs alla olika situationer, utan också till skiftningar i de olika värderingar som är giltiga från årtionde till årtionde. Det behövs därför en problematisering av vad digitalisering i socialtjänsten betyder och hur olika verksamheter påverkas. Vi måste uppmärksamma risker och möjligheter för att kunna påverka och ta ansvar för hur och vilket socialt arbete som skall bedrivas inom socialtjänsten i framtiden.

Digitalisering innebär generellt en förändring av arbetssätt och processer, där både teknik och information blir digital. Den förändringen har faktiskt pågått ända sedan tidigt 1990-tal inom socialtjänsten. De tidiga förändringarna innebar exempelvis att skrivmaskinen sorterades ut till förmån för datorer med ordbehandlingsprogram och just denna övergång är en god illustration av digitalisering, det vill säga att manuell hantering ersattes av en maskin eller teknik. Det är dock sällan som vi tänker på den utvecklingen är vi använder begreppet digitalisering.

Digitalisering används ofta i ett generaliserande sammanhang om alla slags digitala tekniska lösningar. Det är viktigt att mera tydligt definiera vad som egentligen åsyftas med de begrepp som används. 

En viktig komponent i användandet är begreppets paraplyfunktion, det vill säga extensiva möjligheter att omfatta en variation av processer. I de olika sammanhang som begreppet digitalisering används visar studier att det är en fördel och styrka om respektive sammanhang definierar vad just de avser med begreppet. Och alldeles oavsett vilken värdegrund man själv representerar, så betyder det faktum att samhället överlag digitaliseras ett direkt påverkanstryck för de metoder och format som det sociala arbetets organisation använder sig av.

I takt med att en majoritet av medborgarna blivit vana vid chattar, textbaserade meddelandetjänster och ett allt mer sömlöst förhållningssätt till såväl banker och butiker som nationella myndigheter så behöver även kommunala verksamheter förändra sina kommunikationsformat. Forskningsmässigt kan dock konstateras att det för det sociala arbetet ännu inte finns någon anmärkningsvärt stor kunskapskälla att ösa ur, även om det pågår en del utvecklings- och försöksverksamhet runtom i landet.

Sammanfattningsvis kan man för att förenkla användandet av begreppet digitalisering skilja mellan att använda digitaliseringen för kommunikation i olika former, vilket även inkluderar att distribuera tjänster, och att använda digitaliseringen som en kvantifierande sensor, datafiering, där vi kan använda den digitala informationen för logga och analysera olika fenomen

Automatisering är införandet av steg i en process som gör att processen mer eller mindre går av sig själv.  Det kan röra sig om sortering av olika delar på ett löpande band. Automatiseringen av tjänstesektorn berör en rad olika institutioner i vårt samhälle, inte minst de offentliga. Skatteverket och Försäkringskassan införde automatisering i handläggningsprocessen under 2000-talet och erfarenheterna visar på en lång och periodvis slitsam period med inslag av teknikutveckling, attitydförändringsarbete och omstruktureringar i organisationen.

Regionerna har också arbetat länge med utvecklandet att mer effektivt nyttja den digitala tekniken för att ersätta analoga system i administrationen inom hälso- och sjukvården.

Eftersom stora delar av den kommunala socialtjänsten även tillhör tjänstesektorn har automatiseringsprocessen även nått det sociala arbetet.

Automatiseringens förflyttning från industrin till tjänstesektorn har dock uppmärksammat nya frågeställningar. Studier visar att tidigare etablerade gränser luckras upp, omdefinieringar av professioners arbetsuppgifter och kompetenser måste göras. Automatiseringstekniken har kunnat utvecklats med stöd av den stora mängd data som nu finns tillgänglig tack vare internet och olika former av sociala medier.

Riktigt fart tog dock diskussionerna om automatisering och robotisering i socialtjänsten 2015 när Trelleborgs kommun började använda sig av en robot i handläggningsprocessen av försörjningsstöd.  Den mediala debatten fokuserade automatiseringens konsekvenser för både socionomprofessionen och för medborgaren, men handlade mer om riskerna med artificiell intelligens som en ersättare för handläggare än en diskussion om automatisering som ett komplement, särskilt i skenet av behov av effektivisering. 

Det vedertagna sättet att benämna automatiserat beslutsstöd i handläggningen av försörjningsstöd inom socialtjänsten har blivit “robot”, vilket kräver både en förklaring och en diskussion.

En robot är en teknisk anordning, oftast en elektromekanisk maskin som styrs av elektronisk programmering, med uppgiften att utföra fysiska uppgifter. I takt med förfinad teknik används numera även robotar inom tjänstesektorn, men kallas då oftare för program eller mjukvara. 

Robotarnas primära funktion är att tekniskt avlasta ett flöde av manuella moment. Konkret betyder det att istället för att en människa skall lägga tid på manuella moment i en process kan man lära ett system att göra detta automatiskt. Men detta kräver vissa grundläggande förutsättningar, exempelvis en god kännedom om den process som automatiseringen skall ersätta. En människa som utför handlingen kan göra egna bedömningar och ha en egen förståelse av hur regler skall tillämpas i olika situationer eller under olika förutsättningar. Det kan inte en robot, utan det krävs en exakt beskrivning ned på lägsta detaljnivå. Det innebär inte att processerna måste vara enkla. Så länge reglerna kan beskrivas på ett tydligt sätt är robotens förmåga att hantera flera regler samtidigt och på ett likvärdigt sätt större än människans.

Automatiseringen handlar inte längre bara om att ersätta farliga och riskfyllda arbeten, utan idag är målet istället ofta att underlätta eller effektivisera för att spara, alternativt omfördela, resurser. Automatiseringens stora styrkor är att hanteringen blir snabbare och mer likvärdig, eftersom roboten alltid följer de regler som satts upp.

Paradoxalt nog är detta också automatiseringens begränsning, eftersom konsekvensen blir att den inte kan handla utan en regel. Det är därför viktigt att bygga in undantagshantering i automatiseringen. Den vanligaste konstruktionen innebär att när roboten stoppar sitt arbete går en människa in och tar hand om processen manuellt. Om reglerna som skall hanteras i processen inte går att standardisera kan inte heller en automatisering ske. Det är också viktigt att påpeka att även en process som är automatiserad behöver övervakas och följas upp av en människa. 

I diskussionen om automatisering i handläggningen av försörjningsstöd nämns Artificiell Intelligens (AI). Det är dock viktigt att poängtera att till skillnad från automatisering försöker AI på konstgjord väg att efterlikna människans kognitiva förmågor att kunna lära, lösa problem, planera och dra slutsatser. Automatiseringen kan enbart utföra standardiserade processer efter en uppsättning instruktioner som inte kräver inbyggd intelligens. Automatisering och AI skall med andra ord inte förväxlas eller sammanblandas.

Rättens roll för det sociala arbetet är påfallande betydelsefull, både som generell betraktelse i termer av att det sociala arbetet ofta innebär en myndighetsutövning, såväl som i termer av maktutövning, med både beslut om försörjningsstöd såväl som omhändertagande av barn och frihetsberövande av unga som möjliga verktyg. Detta leder till närvaron av en rad känsliga avvägningar, men även intressekonflikter där juridikens roll är helt central.

Socialtjänstlagens nuvarande ramlagstiftning framhåller den professionella bedömningen av den enskildes behov, vilket i sig ger en fingervisning om svårigheten att standardisera beslutsfattandet.

Lupita Svensson

Universitetslektor i socialt arbete med inriktning juridik 

Socialhögskolan, Lunds universitet