Från början av 90-talet fram till 2017 har de disponibla inkomsterna i de mest invandratäta områdena i Skånes och Blekinges städer minskat med nära 30 procentenheter jämfört med rikssnittet. Även på landsbygden har inkomsterna minskat, men inte tillnärmelsevis lika mycket. Det framkommer i en ny KEFU-rapport.
Rapporten är skriven av Martin Nordin som är docent i arbetsmarknadsekonomi och verksam vid Agrifood Economics Centre och nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Förra året kom han med en rapport som studerade inkomstutvecklingen i Sverige baserad på befolkningstäthet.
– Vi ser en ökad polarisering i Sverige, även om den fortfarande är mindre än i USA och många andra länder, säger Martin Nordin. Och för att kunna bromsa den utvecklingen måste vi veta mer om orsakerna
I den nya rapporten delas kommunerna i Skåne och Blekinge upp i mindre geografiska områden för att möjliggöra analyser hur välståndet på landsbygden och de invandratäta områdena har utvecklats över tid.
– I min förra rapport framgick det tydligt att de disponibla inkomsterna ökade mest i Stockholm, medan till exempel Malmö inte alls följde med, trots att befolkningstätheten är hög även i Malmö.
Befolkningstätheten i städerna gav inte hela bilden. Invandrartäthetsperspektivet visade sig ha en stor påverkan på inkomstojämlikheten och Martin Nordin ville se om de stora geografiska och lokala förändringarna av disponibla inkomster kan vara en förklaring till den polarisering vi ser. I städernas segregerade områden är kriminalitet och låga skolresultat ett stort problem. På landsbygden känner sig befolkningen eftersatt och missnöjet där har ofta lett till att man i ökad utsträckning röstar på missnöjespartier.
– I denna studie ser vi att de genomsnittliga disponibla inkomsterna i Skånes och Blekinges landsbygder i början av 1990-talet var ungefär 10 procent lägre än rikssnittet. Och det såg likadant ut i städernas invandrartäta områden. Men sedan dess har inkomsterna minskat med nära 30 procent i de invandratäta områden, jämfört med 5 procent på landsbygden.
Det framkommer också att inkomstutvecklingen ser olika ut mellan landsbygdskommunerna. I de kustnära kommunerna har de disponibla inkomsterna ökat, medan de ofta har fallit i de skogrika inlandskommunerna. –Men även om inkomstutvecklingen på landsbygden i många fall varit negativ är ändå försämringen ganska liten och borde inte öka den politiska polariseringen.
Ett problem som Riksrevisionen har uppmärksammat är att det kommunala utjämningssystemet inte tillräckligt kompenserar kommuner för de skillnader offentliga kostnader som beror på de olika förutsättningarna på landsbygd och i segregerade förorter. Utanför utjämningssystemet ges också ett särskilt statligt stöd till särskilt utsatta områden för att minska segregationen.
– Men dessa stöd till utsatta områden har i själva verket blivit stöd till utsatta kommuner. Det innebär att man till exempel helt har missat behovet av stöd till Burlöv, där inkomstskillnaderna är väldigt stora men där det förutom områden med stora problem också finns flera mycket välmående områden. Burlöv blir då statistiskt inte ett utsatt område och är därmed inte heller berättigat till det extra stödet.
Martin Nordin hade innan han påbörjade arbetet med studien inte föreställt sig att inkomsterna skulle falla så kraftigt som de gjort i städernas invandratäta områden.
– Innan jag började mina doktorandstudier arbetade jag en sommar i början av 2000-talet som vaktmästare i Rosengård i Malmö. De ungdomar jag träffade då hade i oftast ordnade liv med sommarjobb eller praktiktjänst. Men det var påfallande vilken negativ syn på framtiden de hade redan då. Min bild var nog att det inte hade skett så stora förändringar under dessa drygt 15 år. Men situationen har blivit oerhört mycket sämre här och i liknande områden. Jag tror inte att folk i allmänhet är medvetna om hur kraftig inkomstförsämringen har varit och att den har pågått kontinuerligt under nästan 30 år.
Det har skett en viss förbättring av sysselsättningen, även i de utsatta områdena, sedan finanskrisen 2008 och det skulle därför kunna vara rimligt att förvänta sig att inkomsterna också skulle öka där.
Men de fortsätter bara att falla, säger Martin Nordin. De jobb som har tillkommit är oftast väldigt dåligt betalda och många gånger handlar det om deltid eller kortare anställningar. Så den lösning som det oftast talas om, lägre ersättningar som incitament att få fler i arbete och därmed kunna bli självförsörjande, fungerar helt enkelt inte i dessa områden.
Hur skulle man då kunna tackla de här problemen?
– Risken med att sänka olika bidrag så mycket att man tvingas skaffa sig någon annan försörjning är att många väljer den svarta sektorn eller i värsta fall hamnar i olika former av kriminalitet. De sociala ersättningarna är så låga att jag tror att man måste stimulera dessa områden på något annat sätt för att komma åt fattigdomsproblemen. Den politik som har förts de senaste 30 åren verkar inte ha fungerat i de svårast utsatta områdena.
– Jag vet inte om det är genomförbart, men jag har funderat på om ett barnbidrag som riktar sig mot personer i hyresrätter skulle vara värt att överväga. Det skulle bli ett slags blandning av barnbidrag och bostadsbidrag och med detta skulle man träffa de utsatta områdena, där stort sett alla bor i hyresrätter, utan att påverka incitamenten att jobba. Det är naturligtvis omöjligt att hitta åtgärder som träffar rätt till hundra procent, men jag tror ändå att det skulle vara värt att pröva, säger Martin Nordin.
Rapporten ”Inkomster och polarisering på Skåne och Blekinges landsbygd och invandrartäta områden”, KEFU: skriftserie 2021:3, finns att läsa på KEFU:s hemsida.
