Samverkan är komplext, men nödvändigt

KEFU har gjort en utvärdering av Södra Sjukvårdsregionens projekt ”Samarbete för bättre vård”.  En av slutsatserna är att man inom regionerna anser att arbetet har varit fruktbart så här långt, men också att det ibland har brustit i implementeringen av de olika regionövergripande rekommendationerna.

Utvärderingen, som är publicerad i en KEFU-rapport, har gjorts av professor Anders Anell, universitetsadjunkt Mikael Hellström och docent Ulf Ramberg. Syftet har varit att studera arbetsmetoder, uppnådda resultat, framgångsfaktorer och hur samarbetet för bättre vård kan utvecklas i framtiden i Södra sjukvårdsregionen, där regionerna Blekinge, Halland, Kronoberg och Skåne ingår.

– Generellt kan man konstatera att samverkan är komplext, både att ägna sig åt och att studera, säger Anders Anell.

Anders Anell

Såväl på nationell nivå som inom och mellan regioner och kommuner växer behovet av att samverka på olika sätt. Det kan gälla teamarbete, nära samverkan mellan primärvård och sjukhus och även mellan primärvård och kommunal vård. Behovet av samverkan mellan regioner har också ökat, till exempel när det gäller högspecialiserad vård.

Arbetet inom ”Samarbete för bättre vård” (SFBV) är inriktat på att verka för en jämlik vård där man har tillgång till samma behandling oavsett var man bor, att öka tillgängligheten, säkra kompetensförsörjningen och att ta fram långsiktiga helhetslösningar för patienter, verksamheter och sjukvårdsregionen.

– Samverkan låter ju jättebra och alla är ofta överens om att det behövs, men det är ändå svårt att få till det och det gäller inte bara inom hälso- och sjukvård. Det har också bedrivits mycket akademisk forskning om svårigheterna med samverkan.

Varför är då samverkan så svårt? Det beror bland annat på att de som ska samverka kan ha olika kompetenser, olika intressen, olika syn på vad som är viktigt och olika perspektiv. Samverkan kan också skapa vinnare och förlorare och då ligger det nära till hands att vinnarna tycker att samverkan är bra, medan förlorarna kanske inte är lika entusiastiska.

– Samverkan blir därför en process där man först måste lära känna varandra och utveckla gemensamma mål och handlingsplaner och sedan agera utifrån dem. Det handlar alltså inte bara om att få till en plan, planen måste också implementeras. Och inom hälso-och sjukvården kämpar alla med dålig tillgänglighet och brist på personal. Då blir det naturligtvis problematiskt att förutom att ta hand om de egna invånare som behöver behandling också hjälpa andra. Följden kan till exempel bli ökade köer i den egna regionen. Det underlättar inte heller samverkan.

Samverkan är alltså komplext, och eftersom det handlar om långa processer är det först i efterhand, med facit i hand, som man kan se resultatet av ett samverkansprojekt.

– Men även om ett samverkansprojekt till en början kanske inte verkar leda till det man önskar kan det ha ett värde i sig att man börjar prata med varandra. Något som sedan kan leda till ringar på vattnet och leda till att man i ett andra och tredje skede kan genomföra större förändringar.

Anders Anell påpekar att detta är generell kunskap kring samverkan men att den också varit tillämplig på studier av samverkan mellan sjukvårdsregioner i det genomförda projektet.

De tre forskarna har gjort 26 intervjuer med berörda aktörer och även gått igenom rapporter från 22 avslutande delprojekt inom SFBV. De flesta av de intervjuade har tillit och förtroende för arbetsprocesserna inom SFBV och att de skapat nytta, men en majoritet uppfattar också implementeringen av projekten som en akilleshäl. De framgår också att samverkansprojekt kring policy är lättare än exempelvis samverkansprojekt för att flytta patienter från ett sjukhus till ett annat.

– Man måste samtidigt ha respekt för att södra sjukvårdsregionen och SFBV inte har, eller kan ha, något ansvar för implementeringen i enskilda regioner, säger Anders Anell. Även om SFBV  kommer fram till att samverkan och omfördelning av vissa patienter är en bra idé, så kommer inget att hända om det inte implementeras i varje region. SFBV kan ta första steget, men sedan måste implementeringen skötas av regionerna och inom respektive linjeorganisation. För att man ska kunna ta stora samverkansgrepp måste regionerna i så fall ha någon form av gemensam strategi och planering om vad man vill på sikt och hur verksamheten ska fördelas mellan regionerna. Och där är vi inte riktigt än.

I rapporten ges en rad rekommendationer till hur arbetet inom SFBV kan utvecklas. En av de allmänna rekommendationerna är att i framtiden ha färre delprojekt som lättare kan få ett bra stöd och att utarbeta mallar som är anpassade för de olika delprojektens syften. En annan rekommendation är att ha ett tydligare patient- och brukarperspektiv i de olika projekten.

– Vi pekar också på hur viktigt valet av ordförande är för samverkansprojekten. Att det är en person med hög legitimitet, som har ett brett nätverk och som respekteras av alla. Sedan menar vi dessutom att man bör sträva efter att bli bättre på att dokumentera och kommunicera delprojekten.

Hälso- och sjukvården står inför gigantiska utmaningar inte minst när det gäller tillgänglighet, kompetensförsörjning och arbetsmiljö. Och alla tycks överens om att man behöver samverka mer på alla nivåer.

– Men man måste samtidigt ha rimliga förväntningar på vad just SFBV kan åstadkomma i detta sammanhang, säger Anders Anell.

Rapporten Regionövergripande samverkan – Utvärdering av ”Samarbete för bättre vård (SFBV) i Södra sjukvårdsregionen, KEFU.s skriftserie 2022:3, kan laddas ned från KEFU:s hemsida.